hipkid

foto: Steven Meisel

Stor å stark ska han va... nä det ska han inte, han ska inte va alls. None existing. Men fint är det. Och kul var det igår, fortfarande lite småfull tror jag. Men jag säger som min vän Johannes: "kroppen tål mycket mer än vad man tror". Begriper inte hur jag ska orka ett helt dygn av fest och reunion med gymnasieklassen på Ven nu efter bara 3 - 4 h sömn. Yeye, det var helt klart värt det!

/Anna.

Tänk att en relation kan fördärva eller förgylla alla nästkommande relationer? Det är både skrämmande och fascinerande på samma gång. Alla mina ”Varför?” som jag ställt leder svaren alltid tillbaka till en knappt handfull av människor. Någon som fanns intill en alldeles för kort stund, någon som klamrade sig fast och någon som slet oss isär.
   Men när allt kommer till kritan är vi ensamma. Så varför låter vi dom andra styra vårt bekräftelsebehov, hur vi mår och vad vi grubblar över? Inte för att det är dåligt att låta det förflutna påverka nuet, tvärtom. Vi måste ha något att återkoppla våra egna små helveten till men när har det gått för långt? Tanken är att vi ska använda våra upplevelser som verktyg för att stärka oss själva i nästa kamp. Inte som en avgrund för att fall så in i helvete hårt.

Vi utgår från vårt eget ”jag” hela tiden. Aldrig tänker Du att för en annan hjärtekrossad är vi ”dom andra”.

/Anna.

Mitt ex, han som jag älskade på riktigt för första gången. Han har gjort det mest uppenbara man kan göra när man vill bryta helt. Han har brutit till och med på Facebook. Hör och häpna gott folk. Jag förstår sådana radikala uppsägningar som ett tecken på att allt är sagt och gjort.
   Vad är det med våra ex som gör allting så himla svårt? Varför är det svårt för oss människor att acceptera att det man hade inte existerar längre? Varför är inte det svåraste att släppa taget utan att faktiskt gå vidare? Är det på grund av det fina man delade eller på grund av hur illa till mods man var i slutet? Enligt mig är det utan tvekan det fina. För det är bra mycket lättare att ignorera det man inte bryr sig om, då krävs inga kontaktuppsägningar på Facebook för man bryr sig så lite att personens Newsfeed ändå inte dyker upp.
   Generellt är det de fina i det man delade med sitt ex det som föder tanken av att inte riktigt vilja släppa taget. Att inte riktigt vilja se henne lycklig med någon annan. Ert första intern skämt gör att du inte vill vara på samma fester som honom. Det som brukade vara Din hals att kyssa tillhör någon annan nu och just därför står du inte ut med tanken att dela stan med henne. Knappt världen och verkligen inte gemensamma vänner på Facebook, Gud förbjude.
   Så ett tecken på att han kommer ihåg dig är hans svunna tålamod, hans fylleförsök till att vara artig, att han prompt ska visa att han lever ett sunt liv nu. En likgiltig man är en frånvarande man, men en man som medvetet klipper banden… - är något dum och bitter men hos honom lever du kvar.

/Anna.

Känner att MKV spårar för var gång det är galej, men antar att mediafolk jobbar så. Igår sprang vi runt i våra lila overaller, lila stickade baskrar, lila ballonger som vi döpte till Delilah och ett gäng telefonkataloger som vi försökte pracka på övriga overaller... gick sådär. Ytterligare galna upptåg, högst olämpliga kommentarer, fri dans för mig själv på dansgolvet. Lyckligt vis är vi lika goa hela högen. Jag och Frida pratade inte ens med varandra i taxin hem, vi hade fått nog.
Jag ställer mig frågan, varför är allting så smart på fyllan för att sen drabba oss med ångest dagen efter?

"Bob?! Heter du Bob?! Så kan man ju inte heta..."
"Synd du inte har någon skjorta med knappar som jag kan knäppa upp"
"Det är ditt samvete som talar"
"Vi hade varit ett porrigt par! Jag önskar att jag trodde på Gud, då hade jag bett till honom om att jag skulle bli kär i dig. - Får jag chans på dig?"
"Dinman, Minman, Arman"
"Jag förbannar den som uppfann att U inte får vara med å leka med pennor, klipp och stripp"
/Anna



bild: amanda persson

Nookies lookbook är underbar inspiration till sommaren. Bilderna där det har blandats flitigt med randigt och blommigt gör mig salig. Kan sommaren komma nu?
/Anna