The Ex-factor
Mitt ex, han som jag älskade på riktigt för första gången. Han har gjort det mest uppenbara man kan göra när man vill bryta helt. Han har brutit till och med på Facebook. Hör och häpna gott folk. Jag förstår sådana radikala uppsägningar som ett tecken på att allt är sagt och gjort.
Vad är det med våra ex som gör allting så himla svårt? Varför är det svårt för oss människor att acceptera att det man hade inte existerar längre? Varför är inte det svåraste att släppa taget utan att faktiskt gå vidare? Är det på grund av det fina man delade eller på grund av hur illa till mods man var i slutet? Enligt mig är det utan tvekan det fina. För det är bra mycket lättare att ignorera det man inte bryr sig om, då krävs inga kontaktuppsägningar på Facebook för man bryr sig så lite att personens Newsfeed ändå inte dyker upp.
Generellt är det de fina i det man delade med sitt ex det som föder tanken av att inte riktigt vilja släppa taget. Att inte riktigt vilja se henne lycklig med någon annan. Ert första intern skämt gör att du inte vill vara på samma fester som honom. Det som brukade vara Din hals att kyssa tillhör någon annan nu och just därför står du inte ut med tanken att dela stan med henne. Knappt världen och verkligen inte gemensamma vänner på Facebook, Gud förbjude.
Så ett tecken på att han kommer ihåg dig är hans svunna tålamod, hans fylleförsök till att vara artig, att han prompt ska visa att han lever ett sunt liv nu. En likgiltig man är en frånvarande man, men en man som medvetet klipper banden… - är något dum och bitter men hos honom lever du kvar.
/Anna.
