hipkid

Igår stod jag i den mils långa kön på Hemköp med resten av Halmstads befolkning. Det tog en kvart. Framför mig stod en mamma med sin son på 6 månader, sprattlandes så vagnen dansade. Jag tog upp telefonen och svarade på sms var på ungen började skratta med blicken fäst på min mobil. Som de flesta mammor pratade hon med sån där gulligull-röst till barnet "ja, blev du glad nu? är det tjejens telefon som är fin? va? ja du är så duktig!" Själv har jag sett en flinande unge för så ägnar ingen uppmärksamhet åt barnet som är fascinerad över hur snabbt utvecklingen gått.
När barnet flinat åt telefonen ett tag och mammans tjat om hur duktig ungen är som visar tecken på glädje faktiskt tjatat hål i huvudet på mig hejdar hon sig. Det blir tyst i några sekunder. Skönt. Då sätter hon sig på huk och säger till sitt barn med tvär och nästan spydig ton "Det är inte alla som är glada" och stirrar på mig. WHÄÄÄÄT?! Hon tog det personligt att jag inte orkade engagera mig i hennes unge. Vad är det för fel på nyblivna morsor? Allt kretsar inte kring hennes flinande bebis.
Tacka för att bebisen tappade sin strumpa som jag upplyste mamman om. Då blev hon i vart fall lite glad. Ångest kröp sig på. Har jag blivit den hemska tjejen som hon berättar om i sin mammagrupp nästa möte?

/Anna.