Vi är dom andra
Tänk att en relation kan fördärva eller förgylla alla nästkommande relationer? Det är både skrämmande och fascinerande på samma gång. Alla mina ”Varför?” som jag ställt leder svaren alltid tillbaka till en knappt handfull av människor. Någon som fanns intill en alldeles för kort stund, någon som klamrade sig fast och någon som slet oss isär.
Men när allt kommer till kritan är vi ensamma. Så varför låter vi dom andra styra vårt bekräftelsebehov, hur vi mår och vad vi grubblar över? Inte för att det är dåligt att låta det förflutna påverka nuet, tvärtom. Vi måste ha något att återkoppla våra egna små helveten till men när har det gått för långt? Tanken är att vi ska använda våra upplevelser som verktyg för att stärka oss själva i nästa kamp. Inte som en avgrund för att fall så in i helvete hårt.
Vi utgår från vårt eget ”jag” hela tiden. Aldrig tänker Du att för en annan hjärtekrossad är vi ”dom andra”.
/Anna.
