Från en enveten jäkel till en naiv idiot
Det har väl blivit officiellt. Jag kan inte vara tillsammans med någon. Inte nu. Och inte för att jag är omöjlig att ha att göra med. Inte för att jag inte träffat på en underbar människa. Utan för att jag vägrar offra något för kärlekens skull. Jag har blivit totalt rubbad. En implementerad idé om att allting med en person ska vara perfekt. Det är det dummaste jag hört och den finaste idén av alla. Och jag kommer ge upp det. Men inte nu.
Kanske när jag inser att livet är ensamt om man inte är två. När jag inser att det skulle vara ganska fint att köpa hus med någon, ha en dyr soffa i finrummet och bjuda på minst sagt skrytsamma parmiddagar med präktiga arbetskamrater och exklusiva viner. Men det kommer inte ske förrän om hundra år. Det kommer ske när alla runt omkring skriker efter det. Men inte nu. Nu ska jag ha det allra bästa varje vaken sekund. Och inte behöva kämpa fram något. Ja, man kan faktiskt säga att jag har gått från en enveten jäkel till en naiv idiot. Men så är det ibland. Och förlåt mig för det.
