hipkid

När jag var yngre sa de äldre att man inte längre vågar ge sig in i något. Jag kunde inte begripa hur man kan vara rädd för att ge sig in i något så bra som kärlek. Visst går det åt pipan 90 procent av gångerna men att leva med mottot försöka duger räckte.

Jag fattar precis vad dem pratade om. Någon, eller några har förstört dig eller din bild av kärlek. Eller mig. Och till slut räcker det. Till sist nöjer man sig med att bara ha roligt. Förälskad kan man vara i sina vänner, sitt liv, sina kläder eller sig själva. Och inte lika ofta blir hjärtat krossat då. Jag är inte bitter. Men kärlek funkar tills det en dag inte funkar. Och det är fanimej inte värt ett dugg. 

Kan inte komma fram till vad som är värst, att mitt hjärta krossas eller hans. Och såhär när det känns som man sprungit ett maraton med alla sina känslor tycks inte den tiden man väl är lycklig med någon lika värdefull. Jag vill inte känna jävla loser när jag ser mitt ex, och jag vill inte att han ser mig som en dålig människa. Så det blir inga ex. Och därför inte heller någon att bli lyckliga tu med.

När jag blir äldre och samhället kräver att man måste va två för att få vardagen att gå runt, då ska jag greppa tag i någon, eller han i mig. Och så gifter vi oss. Hänger varann i röven om middagsplaner och städ var eviga dag, tjata hål i huvudet på varann om att ungarna ska hämtas på dagis och älska varann mest för att vi ska. Jag kommer vilja ha ihjäl honom tjugo gånger om dagen men kommer vara tacksam över att han orkar med mig och att han bidrar till en funktionell vardag.

Jag kräver ingen livslång kärlek med en man som har allt. Det är vårt samhälle fullt av institutioner och normer som säger att det blir bäst så. Du avviker om du inte gör så. Och dör ensam. Inte ball.