hipkid

It took me only a minute to fall for you and three years to get up.

Äntligen börjar det kännas som min jättelika ångvält börjat ta form till ett slags segertåg. Det har kliat i kroppen under flera månader med funderingar som detta-måste-göras-annars-dör-jag. Och många gånger har jag nästan hoppats på att lyckas både dricka och röka ihjäl mig själv när tillfälle ges, endast för att dämpa ångesten. Av inte veta vad jag sysslar med, eller varför.

Jag skulle vilja påstå att min identitetskris som pågått under en väldigt lång period börjar försvinna. Inte visste jag att mål som faktiskt nås kan leda till att man inte har en aning om var man ska ta vägen. Inte visste jag att jag skulle få ångest över att gå ner hur många kilon som helst och inte känna igen sig själv längre i varken klädval eller frisyr. Jag kunde inte heller föreställa mig att det var så tryggt att vara olyckligt kär. Eller att det var som att gå vilse när man äntligen kommit över sin gamla kärlek. Ny mark, nya spår att följa.

Alla frågetecken jag stått inför har rätats ut nu. För till min stora fasa har jag upptäckt att jag kan vara ganska feg. Klär mig som alla andra, kör på samma lockar sen gymnasiet, är kär i samma kille och bara går runt och väntar på att världen ska serveras på silverfat. Världens mest oinspirerade liv. Dock inte längre. Nu gäller det att visa sitt intresse. För sig själv och för sina planer. Det borde synas på alla människor att man mest bryr sig om att fylla ut sin egen vardag med brightness.



Detta inlägg blev inte alls generaliserat, vilket jag brukar göra. Men det går inte nu. För jag är så förbannat lycklig över vad jag står inför. Och över vad jag lämnat bakom mig. Och den kommande veckan kan spela stor roll för vidare utfall.