hipkid

Om man bara ska lyssna på en enda låt den här veckan.

Vilket är lättare sagt än gjort stundvis.


Nu ska det arbetas. Vår omvärldsanalys ser ut som om den blivit påsatt av en regnbåge med alla markeringar gällande gör om gör rätt, källhänvisa och andra trådar som hänger löst. Men det ska vi ordna. Det är ju trots allt tisdag.

Det är tur att pappa inte var den som va hemma med oss när vi var små, vi hade verkligen blivit curlade. Igår när vi kom till Lund hämtade han oss från tåget trots den relativt korta promenaden, han bäddade min sänggav oss snaskpeng trots att vi är för gamla för sånt och allt annat småtjafs som mamma skulle låtit oss lösa på egen hand. Och som sagt, tur är väl det.

Vi lagade helt fantastisk medelhavsmat med allt från libanesiska köttbullar, hummus, grillad zucchini, halloumi, inlagd mozarella, kronärtskocka och massa andra godbitar som dämpad min och mina syskons bakishunger.

Tänk om nån spräckte hål på hemligheten att det även finns tjejer som ser killar som objekt...

Det har väl blivit officiellt. Jag kan inte vara tillsammans med någon. Inte nu. Och inte för att jag är omöjlig att ha att göra med. Inte för att jag inte träffat på en underbar människa. Utan för att jag vägrar offra något för kärlekens skull. Jag har blivit totalt rubbad. En implementerad idé om att allting med en person ska vara perfekt. Det är det dummaste jag hört och den finaste idén av alla. Och jag kommer ge upp det. Men inte nu.

Kanske när jag inser att livet är ensamt om man inte är två. När jag inser att det skulle vara ganska fint att köpa hus med någon, ha en dyr soffa i finrummet och bjuda på minst sagt skrytsamma parmiddagar med präktiga arbetskamrater och exklusiva viner. Men det kommer inte ske förrän om hundra år. Det kommer ske när alla runt omkring skriker efter det. Men inte nu. Nu ska jag ha det allra bästa varje vaken sekund. Och inte behöva kämpa fram något. Ja, man kan faktiskt säga att jag har gått från en enveten jäkel till en naiv idiot. Men så är det ibland. Och förlåt mig för det.

Det manliga könet i grupp fascinerar mig. Sitter och äter frukost till Malous program "Efter tio" och gästerna idag är fyra kända män som arbetar i olika branscher och som utmärker sig på väldigt olika vis. Malou intervjuar dem angående bekräftelsebehov och upprapade gånger måste hon styra in relationen mellan man och kvinna. Återkommande drar de fyra männen paralleller till sitt yrke och den bransch de arbetar i.

Det är uppenbart att männen identifierar sig med sitt yrke och inte med den relation de lever i. Något som skiljer sig väldigt mycket från när Malou intervjuar kvinnor i grupp om relationsfrågor. De är i 40 årsålder och har givetvis bra saker att säga och formulerar sig på ett bildat sätt men inte helt utan en grabbig skämtsamhet när de snackar till varandra.

Ur mitt perspektiv känns det som att männen har svårare att bryta sig loss från det stereotypiska jämfört med tjejer. Kanske beror det på att män ofta präglas av sin grupp och sätter starkt förtroende för det gäng han hängt med i evigheter. Eller också beror det på att kvinnor varit medvetna en mycket längre tid om vilken roll samhället ger dem och att debatten om en kvinnas rätt till sin egen kropp, åsikt och liv varit mycket mer aktuell.