hipkid

Mitt ex, han som jag älskade på riktigt för första gången. Han har gjort det mest uppenbara man kan göra när man vill bryta helt. Han har brutit till och med på Facebook. Hör och häpna gott folk. Jag förstår sådana radikala uppsägningar som ett tecken på att allt är sagt och gjort.
   Vad är det med våra ex som gör allting så himla svårt? Varför är det svårt för oss människor att acceptera att det man hade inte existerar längre? Varför är inte det svåraste att släppa taget utan att faktiskt gå vidare? Är det på grund av det fina man delade eller på grund av hur illa till mods man var i slutet? Enligt mig är det utan tvekan det fina. För det är bra mycket lättare att ignorera det man inte bryr sig om, då krävs inga kontaktuppsägningar på Facebook för man bryr sig så lite att personens Newsfeed ändå inte dyker upp.
   Generellt är det de fina i det man delade med sitt ex det som föder tanken av att inte riktigt vilja släppa taget. Att inte riktigt vilja se henne lycklig med någon annan. Ert första intern skämt gör att du inte vill vara på samma fester som honom. Det som brukade vara Din hals att kyssa tillhör någon annan nu och just därför står du inte ut med tanken att dela stan med henne. Knappt världen och verkligen inte gemensamma vänner på Facebook, Gud förbjude.
   Så ett tecken på att han kommer ihåg dig är hans svunna tålamod, hans fylleförsök till att vara artig, att han prompt ska visa att han lever ett sunt liv nu. En likgiltig man är en frånvarande man, men en man som medvetet klipper banden… - är något dum och bitter men hos honom lever du kvar.

/Anna.

Känner att MKV spårar för var gång det är galej, men antar att mediafolk jobbar så. Igår sprang vi runt i våra lila overaller, lila stickade baskrar, lila ballonger som vi döpte till Delilah och ett gäng telefonkataloger som vi försökte pracka på övriga overaller... gick sådär. Ytterligare galna upptåg, högst olämpliga kommentarer, fri dans för mig själv på dansgolvet. Lyckligt vis är vi lika goa hela högen. Jag och Frida pratade inte ens med varandra i taxin hem, vi hade fått nog.
Jag ställer mig frågan, varför är allting så smart på fyllan för att sen drabba oss med ångest dagen efter?

"Bob?! Heter du Bob?! Så kan man ju inte heta..."
"Synd du inte har någon skjorta med knappar som jag kan knäppa upp"
"Det är ditt samvete som talar"
"Vi hade varit ett porrigt par! Jag önskar att jag trodde på Gud, då hade jag bett till honom om att jag skulle bli kär i dig. - Får jag chans på dig?"
"Dinman, Minman, Arman"
"Jag förbannar den som uppfann att U inte får vara med å leka med pennor, klipp och stripp"
/Anna



bild: amanda persson

Nookies lookbook är underbar inspiration till sommaren. Bilderna där det har blandats flitigt med randigt och blommigt gör mig salig. Kan sommaren komma nu?
/Anna

När vi var små lekte vi alltid med den som hade de senaste leksakerna eller som fick tugga snask i veckodagarna. Om hon var lojal spelade inte så stor roll i vårt val av bästis. Hela skolan var ett rankningssystem. Barnen med bäst förmåner lekte, de med sämst lekte – lika barn leka bäst.
   Med det sagt var hela lågstadiet, mellanstadiet och till stor del högstadiet bäddat för konflikt och skitsnack. När en bästis pratade med någon annans bästis handlade det inte om utbyte av leksaker utan om det sociala. I barnens värld är detta inte att ventilera utan att snacka skit. Och när den som blivit baktalad ifrågasatte var svaret alltid: ”Nä, det var inte jag…” med stammande röst och flackande blick. Varför sa man inte bara som det var? Man gillade ju ändå inte henne så värst mycket förutom för hennes leksaker.
   Idag umgås vi inte med dem bästisarna som har flashigast mobil eller som styr den senaste trenden. Hoppas jag. Ändå är det många som inte förstår värdet av vänskap. Om Du ogillar din väns beteende slutar du antingen umgås med henne eller hjälper henne att bli bättre. MAN TALAR INTE ILLA OM FOLK OCH SEN GULLAR MED DEM. Men gråzonen finns. Att umgås med en kompis man ogillar för att man har gemensamma vänner – tough one. Dock finns bästisarna kvar ibland oss som gör om samma misstag. I vuxenvärlden snackar man inte skit* hoppas jag, man ventilera sig. Ventilera och står för vad man tycker. Ventilera och hoppas på att kamraten din inte är bästis med dig bara för dina leksaker eller godisbitars skull.

*att tala illa om någon annan utan att stå för det/att sprida lögner.
/Anna.


photo: thisislondon.co.uk

Photo: Polyvore.com

Samtalade igår en längre stund med en av mina male friends kring hur vi människor agerar i the Game. Vet inte hur mycket det skiljer sig på hur tjejer och killar agerar. Det diskuteras oftast samma saker vänner emellan - obesvarade sms som vi försöker romantisera med utlägg som ”han sover nog”/”hon har mycket i skolan” etc.  Men som egentligen bara handlar om att puckot spelar eller rent ut sagt ger blanka tusan i dig. Frågan är hur man ska veta? När har man fått käftsmällen och när är det spel? Hur vet vi när vi ska radera numret och när vi ska apa efter regelboken?
   Personligen skiter jag i reglerna för jag skiter i spelet. Skiter i packen som inte är gamla nog att slänga det avdankade spelet åt helvete. Varför snurra till det med dubbla signaler? Antingen hänger man eller så gör man det inte. Men vi alla är olika. Vissa skyller sin del i spelet på att det behövs för att hålla kvar glöden. Det är OK. Dock inte för mig. Får inte jag respons när jag vill lära känna någon lämnar jag det. Kompisar som potentiella kärlekar. Kunde inte brytt mig mindre.

/Anna

Pics från www.stylesightings.com




Av ren princip har jag avfärdat mjukisbyx-trenden. Men inte längre. Tycker det ser riktigt fräscht ut faktiskt. Så fresh att jag ska leta upp ett perfekt par för egen användning. Undra när det börjar nyttjas till fullo(!) i trakterna...

Idag blir det skola, ärenden och stormöte. Lika bra att köra stenhårt i början av veckan.
/Anna