hipkid

När kragen är för tight blir det svårt att andas. Bara för att vi hamnar på balansgången kan vi inte hålla balansen. Varför blir allting svårare för oss att hantera när utrymmet blir lite trångt? Eller när någon kommer för nära? Det är enkelt att längta och älska någon som man vet inte kommer nära. Som håller distansen.
   Lyckliga människa som sällan behöver någon som fyller tomrum. För där finns inga. Istället förälskar du dig i förälskelsen. Som du vet kommer ta slut. Som du vet kommer flytta längre bort eller aldrig komma nära. Och ge plats till nästa hopp om kärlek. Som du inte ens behöver.
   I det läget tänker vi bara att våra egna hjärtan är intakta. Men dem som inte fattade beslutet om att bli en förälskelse? Som istället blev kära? Vad händer med dem som kom närmre eller aldrig flyttade längre bort? Vi struntar i dem. Lyckliga människa som inte behöver bry sig om de förstörda. Det är väl vad lycka egentligen är? Att stå på egna ben, leva på kärlek och inte vara kapabel till att innan stormen förstå allvaret med ett hjärta. Och till den som inte förstår det efter detta är läst: lyckliga människa♥.

/Anna.

Om alla tyckte att dumburken var bäst skulle inte platt-tvn funnits. Värdelöst. Vi hade inte vetat hur bra vi hade kunnat ha det. Jag kan inte med min feta tv längre. Jag varken kan eller vill. Funderar starkt på att investera i en platt-tv. Eller i vart fall kasta den gamla prylen åt helvete. Åt HELVETET!

/Anna.